The sky isn't always blue,
the sun doesn't always shine.
It's alright to fall apart sometimes...





Önskar jag hade varit tonåring när den här och alla andra underbara 90-talslåtar kom ut. Önskar jag kunde dansa hela natten lång med dig och bara glömma verkligheten för en stund, baby.

Varför blir det alltid fel när jag ska förklara hur jag känner? Varför försvinner du bort i natten och lämnar mig i tårar? Hur kan jag sova nu, när jag fick dig att gråta? Hur kan jag leva om du inte förstår att jag älskar dig?

 

Igår flydde jag smärtan med alkohol och skönt folk. Idag vaknade jag upp ensam och insåg att det var dig jag drömde om i natt. Om jag bara kunde få vakna upp bredvid dig ännu en gång, med min näsa alldeles nära dina läppar, och andas in din söta morgonandedräkt. Jag saknar dina armar runt min kropp och känslan av att du bara är min. Och jag dör inombords bara av tanken på att få lägga huvudet på ditt bröst och känna varje andetag du tar. Tills jag ser dig igen är drömmarna allt jag har. Just nu kan jag bara sluta mina ögon och hoppas att det räcker.

En betraktare.
Är det vad jag ska förbli? Ska jag vara flickan som står och tittar på, vid sidan av banan när kompisarna spränger målsnöret. En bifigur med ett par repliker, några få ord som viskas fram i tystnaden från huvudrollerna. Eller ännu värre, en kuliss. Misstagen för att vara en del av väggdekoren.

Jag vill inte att det ska vara så, eller någonsin bli så.
Men hur förhindrar man det?

Hur börjar man en blogg egentligen? Med ett "hej"?!

Jag har egentligen ingen aning. Jag har försökt blogga förut, med ett nästan skamligt dåligt resultat. Nu skärper jag mig och försöker igen. Jag behöver skriva av mig, så varför inte göra det offentligt men ändå anonymt?

Jag tror att den här bloggen främst kommer att handla om känslor som har med kärlek att göra, lyckliga såväl som olyckliga känslor. Den kommer definitivt inte att ha några "dagens outfits", men kanske att jag slänger in en bild då och då för trevlighetens och läsbarhetens skull. Jag kommer troligtvis lägga in både nya och gamla texter som bygger mer eller mindre på mitt liv och det känns ärligt talat lite läskigt. Det känns nästan för utlämnande. Men någon gång måste jag ju våga, min dröm är nämligen att kunna försörja mig på att skriva på ett eller annat sätt.

Förresten, det är bäst att jag tar upp det redan nu: en stor del av bloggen kommer antagligen att handla om hur det är att ha ett distansförhållande, eftersom jag i nuläget befinner mig i ett. Mycket tjat om hur mycket jag saknar min pojkvän alltså. Eller mycket skryt om hur bra jag klarar mig på egna ben? Beror mycket på dagsformen kan man säga.

För det andra så är jag inte så "emo" som det ibland kommer att låta här, jag är relativt lycklig och har egentligen inga större problem. Dock så tror jag att vi människor till vardags pratar för lite om att man även som relativt lycklig kan ha sina mörka stunder i livet och att det är helt okej att ha dem. Jag menar inte att man ska stänga in sig i sitt rum och gråta hela dagarna - då är det dags att be om professionell hjälp - men ibland kan man behöva vara i vintermörket ett tag för att kunna glädjas åt vårens första solstrålar. Tror jag gjorde det (över)tydligt nu vad jag menar med denna småtöntiga liknelse.

Så kort sagt, i den här bloggen blandas texter och tankar om kärlek, livet och allt där emellan. Vi får väl se hur det går med uppdateringar framöver och om jag får någon enstaka själ som läser något inlägg här och där. Jag kan alltid hoppas att bloggstackarn överlever ett litet tag i alla fall.
Hoppet är ju det sista som lämnar människan sägs det.

Bonne nuit mon ami ~